lördag 24 mars 2012

Tillåtna vapen och ammunition

Vid jakt efter vissa viltarter bland annat älg, kronvilt och björn får endast kulvapen användas. För ammunition gäller följande minimikrav. Kulor som väger minst 10 gram (154 grains) måste ha en anslagsenergi på minst 2000 Joule 100 meter från vapnets mynning. Kulor som väger mellan 9 och 10 gram (139-154 grains) måste ha en anslagsenergi på minst 2700 Joule 100 meter från vapnets mynning.
Motsvarande bestämmelser gäller även vid jakt efter dovvilt och vildsvin. Dessa viltarter får emellertid även jagas med hagelgevär laddade med kulpatroner - brenneke eller slugs. Endast enpipiga hagelgevär får användas i detta sammanhang.
Även bävern tillhör de viltarter som endast får jagas med kulvapen. Vid rådjursjakt är hagelvapen tillåtet under tiden den 1 oktober - den 31 januari. Under annan tid måste kulvapen användas. Även under tid när rådjur får skjutas med hagel används kulvapen i stor utsträckning. Minimikravet för kulammunition för bäver- och rådjursjakt är: kulvikt minst 3,2 gram (50 grains); anslagsenergi minst 800 Joule 100 meter från vapnets mynning.
Helmantlad kula får inte användas vid jakt efter djur av de ovan nämnda arterna.
Hagelgevär som kan laddas med mer än tre hagelpatroner får inte användas. Största tillåtna kaliber är 12. Mindre kaliber än 20 får - med vissa undantag - inte användas vid jakt.
Största tillåtna hagelstorlek är US 1 (4 mm).
Vid jakt på våtmarksområden är det förbjudet att använda blyhagel

onsdag 21 mars 2012

Hur länge ska slaktkroppen hänga?

Alla jägare är inte riktigt överens om hur länge man ska
hänga slaktkroppen. En allmänt accepterad regel har dock
varit att slaktkroppen ska hänga en bestämd tid beroende på
temperaturen.

Hur länge man än hänger sitt kött är det viktigt att köttet
alltid hänger minst två till tre dagar. Detta dels för att undvika
kylsammandragning när man fryser ner köttet, dels för
att i det mognande köttet sker stora förändringar i muskelcellerna
som påverkar smaken.

Det finns naturligtvis vissa risker med att hänga kött under
en lång tid. Det finns alltid en risk att mognadsprocessen
övergår i en förruttnelseprocess. Skillnaden mellan dessa är
att vid mognadsprocessen sker ett antal kemiska reaktioner
som omvandlar köttet till en smakrik produkt, medan vid
en förruttnelseprocess ”äts” muskulaturen av bakterier och
jästsvampar. När dessa sedan dör uppstår obehaglig lukt och
smak från de döda mikroorganismerna.

För att undvika att förruttnelseprocessen sätter igång är
det viktigt med hygienen – under passningen i skogen, flåningsarbetet
och hängningen.
Har vi vid passningen förorenat buk-, brösthåla eller köttet
på kroppens utsida, kommer slaktkroppen inte att kunna
hänga lika länge som en korrekt hanterad kropp. Vi har redan
från början försämrat kvaliteten och köttet kan börja ruttna.

En ökad mängd mikroorganismer är inte bara skadligt för
köttets kvalitet, utan kan också vara skadligt för oss människor.
Bakterier från miljön kan orsaka matförgiftning och sjukdomsbakterier kan finnas på köttet på grund av att någon som hanterat köttet har haft sår på händerna eller hostat/utandats bakterier.

Flera undersökningar på slakterier
har visat att den största föroreningskällan vid all kötthantering
är vi människor. De vilda djuren är i sig själva så gott som
alltid fria från bakterier som orsakar sjukdom hos människa.

Jägare som har sår på händer eller armar, eller som lider
av en luftvägsinfektion, ska därför inte delta i hanteringen av
viltet efter skottet och framför allt inte i slaktboden. Har man
sår på händerna och måste passa ett djur ska man använda
plasthandskar.

Har man hängt kroppen för länge eller hanterat slaktkroppen
orent, sker en bakterie- och svamptillväxt på ytan
som ses som en luddig, filkig yta på köttet. Ett sådant kött
luktar illa.

Att lukta på köttet är ett av de bästa sätten att avgöra om det
är moget eller ruttet. Är man osäker kan man genomföra ett
kokprov, det vill säga lägga ner ett par köttbitar i kokande vatten.
Då frigörs alla flyktiga ämnen och man känner direkt om
köttet luktar illa. Och luktar det illa, smakar det illa.

Ett sätt att reparera dålig hygien, och överväxt med bakterier,
är att tvätta slaktkroppen med ättikssprit (12–30 procent).
Det kan göras innan djuret hängs (både på ut och insidan),

eller om man upptäcker att tillväxt av bakterier/
jästsvampar skett. Den luddiga eller filkiga ytan går
oftast lätt att tvätta bort. I många fall räcker detta och man
behöver inte ens skära bort ytdelar av köttet.

Resultatet av detta kött blir trots allt ofta en mycket smakrik
produkt som smälter i munnen. Det kan det vara värt.

Rekommenderade
hängningstider:

2–5 grader – 14 dagar

5–10 grader – 7–10 dagar

10–15 grader – 4–6 dagar

Över 15 grader – 2–3 dagar

Observera att ökar luftcirkulationen
sänks yttemperaturen på
köttet och det kan hänga längre

Mule smakar bra?

Mulen är inte den del som man först
tänker på som råvara till en god maträtt,

I Frankrike är sylta gjord på oxmule
en delikatess. Då måste sylta
på älgmule vara ännu bättre.

Mulen innehåller rikligt med gelatinliknande
ämnen som gör att när man
kokar den tillsammans med muskler,
får man vid avkylningen en stelnande
gelatinös sylta.

Skär loss mulen
framför nosbenet och lägg den hel med
skinnet på i kokande vatten ett par minuter.

Ta upp mulen och låt den svalna.
Skär den sedan i centimetertjocka
skivor, varefter huden, nässlemhinnan
och nosbrosket kan skäras bort. Skär
sedan det bindvävsrika mulköttet i små
tärningar. Blanda gärna i lite muskelbitar
från exempelvis kinden.

Det hela kokas sedan på låg värme
tillsammans med kryddor i tre–fyra
timmar innan syltan är färdig. Om man
önskar kan man sila koket och ”klara”
vätskan med äggvita. Häll upp det varma
koket i en form och låt det svalna
och därmed stelna. Syltan är klar.
!

idisslarens matsmältning

 

  1. Våmmen
  2. Nätmagen
  3. Bladmagen
  4. Löpmagen
Alla klövdjur förutom svin och kameler är idisslare.
En idisslare är alltid växtätare och tuggar sin föda två gånger. De har fyra magar och en mycket specialiserad matsmältningskanal.
När idisslaren sväljer ny föda kommer födan först till våmmen som är den största av magarna. I våmmen bryts födan ner av en mängd mikroorganismer.
Från våmmen fortsätter födan till nätmagen där den också bryts ner av mikroorganismer. Därefter stöts födan upp igen och tuggas om, eller idisslas.
Växtdelarna är nu blandade med proteinrika mikroorganismer från våmmen, och blandas ytterligare av saliv och sväljs ned till bladmagen .
I bladmagen tas vattnet i födan upp. Nästa anhalt för maten blir löpmagen , där den blandas med matspjälkningsvätskor. De hjälper till att bryta ned maten såpass att djuret kan tillgodogöra sig näringen. Löpmagen är den mage som mest påminner om andra djurs magsäckar.
Efter löpmagen fortsätter födan ut i tarmen där en näringen tas upp precis som hos andra djur.
Resterna fortsätter ut som avföringskulor.

söndag 4 mars 2012

Bra och dåliga skott mot älg

Det finns fem olika typer av älgjaktsområden

Ä-område (Älgskötselområde) är ett jaktområde med tillräcklig storlek för att bära en egen älgstam. Älgstammens skötsel är fastställd i en skötselplan som är godkänd av länsstyrelsen. Älgjakten sker utan licens.
A-område (Egentligt licensområde) har licens för minst en vuxen älg. Kraven på storlek på ett A-område varierar över landet.
B-område (Särskilt licensområde) är ett område på minst 5 hektar som inte uppfyller kraven för att kallas A-område. Licens för en valfri älg.
E-område (Enkalvsområde) är ett område på minst 20 hektar som inte uppfyller kraven för att kallas A-område. Licens för en kalv.
K-område (Kalvområde) är ett område som inte är registrerat hos länsstyrelsen. Ett fritt antal kalvar får skjutas.

Naturskönt pass

Nackdelen med ett födelsemärke